Snart dax för förlossning....

Inte långt kvar nu tills lilla bebisen skall komma till oss. Längtar så otroligt mkt på att få se o höra "hennes" röst. Just nu befinner sig mina tankar oftast hos storasyster Engla. Nyår närmar sig o 1 årsdagen ligger inom en ram på 5 dagar..... En jobbig vecka att ta sig igenom men efter veckan tror jag att man förhoppningsvis känner sig lite starkare o kan lägga all fokus på "lillasyster"och förlossningen som nu är planerad till datum o tid. God fortsättning! Kram Jennie

Snart 1 års dagen.....

Lucia har farit förbi o snart dags för julafton o nyår IGEN!Detta året har flugit fram samtidigt som det har stått stilla emellanåt. Det var lussefirande i helgen o min lille systerson stod hemma hos gamlamormor med stjärngossemössa o linne. Han var så söt.....men det saknades något. Vår lilla LUCIA som skulle stått brevid honom med kronan på huvudet. Det gör så ont att veta det hela tiden att hon skulle varit med nu över lucia, jul o nyår. Hennes första jul hennes 1 års dag osv.Hur skall jag orka med dessa jobbiga dagar i december. Kommer att finnas en tomhet då vi över jul delar ut presenterna o lilla gumman skulle sitta där i en hög med papper o inte fatta vad alla saker kommer ifrån. Tror inte många kan förstå känslan av tomhet i dessa högtider då man mist ett barn.God JUL Engla vart du än befinner dig, hoppas tomten kommer bland molnen o stjärnorna. Kram Mamma Jennie

Snart 1 års dagen.....

Lucia har farit förbi o snart dags för julafton o nyår IGEN!Detta året har flugit fram samtidigt som det har stått stilla emellanåt. Det var lussefirande i helgen o min lille systerson stod hemma hos gamlamormor med stjärngossemössa o linne. Han var så söt.....men det saknades något. Vår lilla LUCIA som skulle stått brevid honom med kronan på huvudet. Det gör så ont att veta det hela tiden att hon skulle varit med nu över lucia, jul o nyår. Hennes första jul hennes 1 års dag osv.Hur skall jag orka med dessa jobbiga dagar i december. Kommer att finnas en tomhet då vi över jul delar ut presenterna o lilla gumman skulle sitta där i en hög med papper o inte fatta vad alla saker kommer ifrån. Tror inte många kan förstå känslan av tomhet i dessa högtider då man mist ett barn.God JUL Engla vart du än befinner dig, hoppas tomten kommer bland molnen o stjärnorna. Mamma Jennie

Ett liv o en ängel...

Gravid v 24 o Engla ska få en lillasyster. Vilken revansch detta blir, kan inte beskriva i ord hur otroligt glad jag är. Spelar ingen roll vad det blir men en tjej efter att ha förlorat en tjej känns otroligt skönt. Längtar nu efter att få se om lillasyster e lik Engla. Kommer att kalla flickan i magen för Livia som troligtvis kommer bli hennes namn när hon ser dagsljuset. Kram J

min tur nästa gång....

Bokat även jag tid till en spådam i Helsingborg. Häftigt, har så länge velat detta o äntligen är dagen D bokad. Det var ju såklart lång väntetid o skall inte dit förens nästa år i november. Ja ja väntar på något gott så.......först är det ju dags för BEBIS igen.
Kram Jennie

kontakten med Engla via spådam.....

Min syster var häromdagen o spådde sig. Jag har velat detta så länge o men aldrig kommit så långt.Hon spådde i dåtid, nutid o framtid o det var mycket som stämde in på syrran.Hon frågade även om hon ville ha kontakt med någon o syrran svarade att det ville hon men trodde det kanske skulle vara svårt.Spådamen skulle försöka:Hon startade med att: - Jag ser en flicka.....en väldigt liten flicka...syrran började gråta "Engla tänkte hon såklart".Hon fortsatte:- Det hände för inte så längesedan......Hon fortsatte:-Hon har det bra o hon gillar det som är skrivet till henne , typ ett brev eller nåt...."syrran bet ihop, hon hade ju skrivit ett brev till Engla o lagt i kistan då det var kistläggning". Hur kunde hon veta detta?Hon fortsatte:- Hon mår bra där hon är o det var bara oturen att det blev som det blev, men hon mår bra.Vad heter flickan frågade hon?- Engla svarade syrran.- Englas själ kommer att leva vidare, fast denna gången som pojke sa hon. Han kommer vara blond o ha mkt med fotboll att göra..... Syrran fick en näsduk......Är inte detta fantastiskt, hur kan hon veta detta?!När syrran berättade detta för mig kom tårarna, kunde inte hålla de tillbaka. Älskade Engla du finns ju där o vi vet att du har det bra där du är.....Puss o kram Mamma m familj

Englas syskon

Varit på ultraljud några ggr för att se så allt ser bra ut. Englas syskon mätte i v 13 6,1 cm crl. Fantastisk känsla att se lilla pyret i magen sprattla o suga på fingarna. Finns inget mer rogivande att titta på. Undrar nu vilket kön det är.....e sååå nyfiken. Endast 5 v kvar tills vi troligtvis får reda på pjke el flicka, spelar ingen roll men spricker av nyfikenhet snart!!!!

6 månaders dagen närmar sig...

Känns som om hela våren bara sprungit iväg samtidigt som den gått jätte sakta. På onsdag är det 6 månader sedan våran älskade baby Engla somnade in i mammas mage precis någon dag innan hon skulle få se ljuset. Att livet kan vara så kallt o orättvist, helt overkligt för mig att förstå. Nu sitter jag här gravid igen o tankarna rusar genom huvudet på mig. Hoppas nu vår lilla baby som vi väntar få se dagsljuset en vintrig dag i januari. Jag håller nästan på att önska livet ur mig själv, önskar det kunde gå fortare, fortare, fortare. Vill ju så gärna bara få hålla min lilla baby i armarna o bara få riktigt gråta ut av lycka. Den dagen kommer vara den lyckligaste dagen i vårt liv........ Hang in there "dramatikbönan". Ses på onsdag Engla på din 6 månadersdag. Kram Mamma & pappa

Trodde livet rann ur händerna på mig igen...

Vaknade på misommarhelgens sista dag kl 06 av att det kändes som om jag hade kissat ner mig. Tog mig upp på toaletten o HERREGUD det bara forsade blod från mig.Hjälp missfall, var min tanke. Detta är inte bara sant! Tårarna kom som på beställning o jag trodde att livet nu rann ur händerna på mig igen. Inte nu, inte vi, varför igen? Har vi inte lidit nog?Ringde förlossningen o de bad oss kontakta akuten o dit for vi i ilfart. Vi fick komma in på en gång o tårarna bara rann.....Gynläkaren klämde o kände från alla håll både utvärtes o invärtes. Inget konstigt. Slutligen var det dags för UL som jag hatar nu för tiden. Se sa gyndoktorn där finns det lilla fostret o det rör på sig o hjärtat slår som det ska. Tårarna forsade ännu mer. Det var inget missfall.Vad var det då? Doktorn kunde inte riktigt svara på det, man kan få en blödning utan att det behöver betyda ett missfall. Var ju ganska mkt färskt blod o doktorn kunde inte se någon färsk blödning någonstans. Känns väldigt oroligt o jag kan inte sluta tänka på det. Har nu bestämt att jag ska träffa min barnmorska på mvc i veckan o göra ytterligare ett UL för min egen skull.Livet är inte alltid en dans på rosor!Hang in there baby, be strong!/mamma

oturen har vänt.....

Maj-08 oturen har vänt. Vi är gravida med ett syskon till Engla. Lyckan går inte att beskriva. Att se det lilla hjärtat slå på ultraljud endast 1 mm stort är en helt fantastisk upplevelse.

Ser ljusare ut....

Vilket härligt väder det börjar bli, snart dags för beach 2008 o HJÄLP alltså! Dagarna går sakta framåt o snart är det dags för att ta tag i jobbiten. Startar med nya jobbet 9 juni på halvtid fram till semestern. Skönt att slippa patientkontakten, kan bara tänka på mig själv. Känns ok faktiskt. Känner mig lite mer lättad nu, trots att man blir påmind blir inte slaget så fruktansvärt hårt som tidigare. Måste vara ett tecken på att man gått ett steg vidare. Saknar dig Engla. Snart hade du varit 5 månader lilla gumman. Aj vad ont det gör ibland.....

Låt tanken flyga.....

uk.youtube.com/watch?v=JqfGqOx2iDQ

Min bästa väns son föddes med down syndrom

Det är så tragiskt o ledsamt. Varför händer allt under 2008?Min bästa vän fick barn i onsdags o jag fick reda på i fredags att lille killen hade down syndrom. Pratade med henne igår o hela familjen var i chock. Hon grät, jag grät alla grät. Varför? Där kom frågan igen.....Varför? Det föds tydligen 120 barn i Sverige / år och så drabbar det min bästa vän. Hade vi inte nog med problem o ledsamheter innan. Räckte det inte med att vi förlorade Engla? Varför? Varför? Jag blir så arg!Jag e så fruktansvärt ledsen för deras skull. Kunde detta inte ha synts på UL? Hon är endast 34 år gammal så fvp är ju inte aktuellt. Nupp då?Gråter så när jag tänker på deras stora sorg. När chocken lagt sig hoppas jag att de kan ta det till sig o älska honom så som han är. Positivt är att han får världens bästa föräldrar Kramar om jättehårt!!!!!! /Jennie m familj

Vad det svänger...

Igår hade jag en rent ut sagt en "helvetes dag" o idag har det vänt. En av mina bästa vänner fick en pojk inatt o för första gången på länge kan jag glädjas utan att bli ledsen eller arg.
Det är som en berg o dalbana....inte konstigt humöret svajar. Närmar oss sommaren med stormsteg o kan inte fatta att det var snart 5 månader sedan lilla Engla togs ifrån oss. Ska snart tillbaka till jobbet med i juni, har blivit erbjuden ett projekt VAS istället för att gå tillbaka till mitt stressiga jobb. Får bara ta det eftersom inga instanser är på min sida längre. Blir nog bra tillslut. Vila gott Engla gumman min...vi skanar dig allihop.

Orättvisan tar över.....

Livet e rätt bra orättvist! Här kämpar man i som ett svin i flera år o när man väl blir gravid o lycklig o livet tycks ha fått en vändning då faller man pladask. Förlusten efter Engla har sårat mig oerhört mkt o mina känslor för andras barn har blivit starkare. Att människor i min omgivning verkar ha det så lätt jämt (inte alla) men många.....lite sex sen är det bara så....Idag hade jag just bestämt för att ta ett annat jobb på sjukhuset o försöka komma tillbaka till vardagen o jag kände mig glad för en stund då ytterligare en BOMB faller över mig. Hur kan det vara möjligt att när jag äntligen står på benen igen då huggs de av igen....det gör så ont att laga om o om igen o igen o igen. Krafterna börjar ta slut, jag ger snart upp.......Jag ligger i träsket o har jävligt svårt att ta mig upp......Önskar ibland att jag bara skulle få gömma mig o låtsas att jag inte fanns, då hade jag sluppit lida /Jennie

Fortsatt sjukskriven mot instansernas vilja

Har denna vecka haft möte med både försäkringkassan o min nya läkare. Försäkrningskassan vill ju ha en plan för återgående till arbete o det hade vi, jag o kuratorn knåpat ihop men det var tvärstopp! Nä tyckte hon vi måste ha ett läkarutlåtande med. Ok tänkte jag det skall väl jag kunna fixa, hade ju tid till doktorn dagen efter. Varför får en människa inte sörja klart? Måste alla dras över en kant? Gick därifrån sur.Igår skulle jag träffa min nya doktor o jag tänkte att det löser sig säkert. Trodde jag. Hon var helt pantad! Tänkte att jag klarade detta själv med det var inte så lätt eftersom BVC fanns där oxå o en massa gulliga barn tittade på min o sprang runt mina ben hela tiden. Hade gråten i halsen redan när jag blev kallad. Tårarna började rinna o doktorn frågar: Har det hänt något? Jag trodde jag skulle dö, visst har du fått ett brev från sjukhuset kraxade jag fram mellan tårarna. Hon gick iväg för att kolla o så sa hon: Ja just ,de ja med en lätt suck. Hon var inte ett dugg förberedd på att lilla jag skulle komma idag. Jag var helt förstörd, grät hela tiden. Skulle haft med mig någon.Hon tyckte inte jag skulle vara sjukskriven längre utan man brukade bara vara sjukskriven i ett halvår när något sånt här händer. Vad fan sörjer man inte olika eller? Hon nästan hotade mig med att snart söka nytt jobb om jag inte klarade av mitt akutjobb o det e ju inte så kul sa hon. Hon frågade om jag hade någon annan i familjen som hade någon typ av depression? Nej svarade jag. Då svarade hon: Då har du ju ingen ärftlighet på att bli depprimerad heller. Hon var inte klok, vad hade det med saken att göra. Jag e ledsen o mår inte bra sa jag flera ggr men fick bara kalla handen.Hon sjukskrev mig endast en månad till o ville ha ett möte med försäkringskassan i slutet av maj o tills dess skulle jag ha tänkt om!!! Hur lätt är det att tänka om när man knappt klarar av att tänka lite framåt. Jag ver helt förtvivlad när jag lämnade henne o ytterligare en krasch hade kommit ifatt mig. Förstår att jag ska tillbaka till jobbet men inte nu! Efter sommaren e det tänkt, det är både jag, min kurator o även min chef som strider för detta. För om någon varit på sjukhuset över sommaren så förstår ni varför jag inte ska vara där. Finns ju inte ens personal så det räcker men tydligen spelar det ingen roll.Känns så orättvist att behöva behandlas på detta sättet, har ju inte precis valt det själv........

Till mamma från Engla

Lilla Mamma, I änglarnas stad är allt så vackert, De vackraste färger, blommor och porlande vatten. Det Finns vackra vita hus, Och skogar med de vackraste träd. Mamma, Bergen är blå, Och överallt Finns det stenar I vitaste marmor. På de grönaste ängar,växer otroliga blommor I de vackraste färger. Mamma, jag vill att du ska veta, Att jag trivs väldigt bra här. Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här, Det är att hjälpa människorna på jorden. Men dig hjälper jag först, för du är min lilla mamma. Jag försöker se till så du har det bra, för jag vet hur mycket du saknar mig. Jag försöker lindra din smärta, Men jag vet att jag inte kan det. Det gör Ont att mista någon man älskar, Jag vet det min lilla mamma. Lilla Mamma, en sak vill jag du ska veta, Det är att jag är närmare dig än du tror. Jag pussar dig ofta på kinden, Och smeker din arm. Jag torkar bort dina tårar, Och ger dig styrka att klara av din dag. Du har öppnat ditt hjärta, Och du vet att jag Finns där inne. Som ett ljus, en solstråle och en stjärna, Kommer jag alltid att finnas I ditt hjärta. Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig, så länge du lever. Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak, Lev ditt liv mamma. Lev ditt liv för dig, Och lev ditt liv för mig.Var inte rädd mamma för att leva, Det är det livet är till för.De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening, Slut dina ögon I stillheten, och känn att jag är hos dig. Jag kommer alltid att vara hos dig, Det är min uppgift. Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen, Jag ser din lycka, ditt vackra skratt, när jag sluter dig I min famn. Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka, Hit till änglarnas stad. På återseende mamma / Engla

Graven

Har varit vid Englas grav idag tillsammans med hennes gammelmorfar. Allt e så tragiskt. Det var ju inte såhär vi skulle ha det. Såg på min morfar o Englas gammelmorfar att det gjorde ont. Just som vi stod där började kyrkklockorna ringa, tårarna rann nerför mina kinder....Graven är så fin o vi e glada över att ha denna plats att gå till. Ibland gråter jag o ibland skrattar jag, ibland till o med pratar jag med min dotter o ber henne om hjälp när tiden är som svårast.

Vi älskar dig Engla o du finns ständigt i våra tankar/ Mamma

Mitt kusinbarn döps idag

Nästan hela släkten sitter i Tjärby kyrka för att döpa lille Benjamin just nu. Tankarna forsar genom hela skallen på mig. Är inte närvarande eftersom jag inte mår bra o vet inte hur jag eller vi hade klarat dopceremonin. Har en "downperiod" just nu o känner att gråten e nära i stort sätt hela tiden. Jag vet att alla hade frågat en massa o det är så fruktansnärt jobbigt att svara på frågor hela tiden o man blir hemskt ledsen. Samtidigt är det Benjamins dag o det är han som skall å all uppmärksamhet! Det är just idag jag de frågorna som man inte får svar på som dyker upp igen, Varför? Varför får inte vi döpa i kyrka o vara lyckliga. Istället ha en namnceremoni på bårhuset, varför? Orkar snart inte mer, huvudet bultar av alla frågor. Man är så ledsen!

Grattis Benjamin på din dopdag!

Älskar dig Engla/ Mamma

Healing

Efter många tjat beslöt jag mig för igår att ta mig till min faster o för att få lite healing. Faster Mona som hon heter började med att förklara för mig vad healing innebar o vad det hade för effekter på kroppen. Jag brast ut i gråt o min kära omtänksamme faster kramade mig hårt. ENERGI!!! Ja det vill jag ha! Jag fick lägga mig på en brits som hon köpt in. Hon lade en kudde under knäna o stoppade om mig med ett mysigt täcke. Hon satte på lite avslappnande musik o tände några stearinljus. Bad min blunda o släppa tankarna fria. Hon startade med att känna över min kropp, varför vet jag inte, men säkert enerifält osv?! Hon lade sina händer över ögonen o höll dem kvar där ganska länge. Så höll hon på i en timme unjefär att flytta runt händerna på min kropp. På vissa ställen kändes det som om jag drogs ner till marken o vissa ställen kändes jag helt sne i kroppen. Hon kunde känna av stress i min kropp o att det drog som virvelvindar i hennes händer på en del ställen. Även känna en kall känsla på knä o fötter. Men vad det kalla stod för det kunde hon inte säga. Hon avslutade healingen med att samla ihop all energi vid korsryggen där kroppen skulle hämta den energi jag behöver. Tillslut sa hon: Ikväll el imorrn kommer du troligtvis att kissa mkt el tömma tarmen akut för att få bort det som inte behövdes i kroppen. Ja Ja tänkte jag, men på kvällkvisten blev det urakut till toa. Det var då jag fattade att det kanske inte var så mkt hockus pockus i det som jag trodde. Tack för all energi Mona.

Dagarna pendlar....

Som sagt dagarna pendlar mellan total förtvivlan till ett litet leende på läpparna. Funderar mkt på framtiden med syskon till Engla osv. Vågar jag? Tänk om? Tankarna pendlar som humöret och dagarna. Visst vågar jag ta steget att bli gravid men tanken på att redan ha förlorat ett barn skrämmer en och över att något skall gå fel igen. Man får inte tänka så, så därför skriver jag av mig det här nu så det inte upprepas. Det får ta den tid det vill, för ett syskon till Engla kommer så småningom och då kommer lyckan att vara total!

Älskar dig Engla / Mamma

Dimmiga månader....

Dagarna springer iväg o jag tycks ha stannat i februari känns det som. Känslorna pendlar mellan sorg o glädje o jag tycks alltid bli påmind av det hemska som hände oss. Fortfarande kan jag vakna om natten o undra- Vad är det som hänt oss? Plötsligt inser jag o efter ett par minuter somnar jag om igen. Dessa månader som stormat förbi blir plötsligt dimmiga o jag stannar upp o tänker tillbaka. Tankarna går till graviditeten som jag så mkt gladdes åt. Ibland gråter jag o ibland ler jag. Fallet Engla har berört mig väldigt mkt. När jag såg på tv att hon var mördad brast det o tårarna rann nerför mina kinder. Hur kan en människa vara så elak? Stackars nära o kära. Bara namnet har gjort mig ledsen. Tankarna har självklart gått till vår Engla!!!!! Varje gång jag går till graven undrar jag om hon ser mig?! Varje gång jag lämnar graven gråter jag. Varför? Önskar så att jag fortfarande kunde vakna ur mardrömmen o istället gråta av lycka när jag tittar på mitt nyfödda barn!
Älskar dig Engla/ Mamma

Engla du finns alltid i våra tankar....

Har nu gått strax över 3 månader sedan Engla vår underbara flicka försvann från oss. Det sägs att tiden läker alla sår.....men kommer detta såret verkligen att läkas? Det blödande såret kommer troligtvis att sluta blöda o ärret därefter kommer att läkas fint om vi nu får sörja ifred. Försäkringskassan är efter mig, jobbet jagar mig o vissa som inte fattar vad sorg innebär pressar mig. Ingen kan förstå hur det känns när man förlorar ett barn. Måste man bli förbannad o snäsa åt folk för att de ska fatta. LÅT MIG VARA! Låt mig i lugn o ro få ta hand om mig själv o min lilla familj. Få den tid jag behöver. Jag kommer när jag är redo! Ska det vara så svårt att förstå. Vi som hade kämpat så. Varför skulle just vi drabbas av detta lidande? Hade vi inte lidit nog?Tänker på dig Engla varje dag. När jag nu tänker tillbaka på de 3 månaderna som gått blir jag rädd. Har jag verkligen varit med om detta? Att ta steget utanför den läskiga bubbla man befinner sig i är svårt o skrämmande. Att se det från annan vinkel, gud vad läskigt. Varje dag går jag igenom varenda situation när allt hände såsom tiden innan förlossning, förlossningen, kistläggningen, rektioner från nära o kära, begravning You name it, allt!! Mår inte speciellt bra emellanåt men jag tror att bearbetningen har just startat så därför LÅT MIG VARA!Vi älskar dig Engla för alltid/ Mamma & Pappa

Det blev för mkt.....

Kom för mig idag söndag då jag är på lite bättre humör, eller hur ska jag förklara det, jag mår lite bätte känslomässigt idag. Jag totalt kraschade igår mentalt. Veckan som gått har bevisat att jag inte är återställd mentalt. Är ju den typ av person som kanske pressar mig själv lite väl mkt ibland. Jag vill så väl men denna gången sa kroppen ifrån. Att förlora ett barn är av det värsta man kan genomgå. Denna förtvivlan som ständigt påminner en o vart man än går finner man hinder som man skall klättra över. Klättar ganska ofta över de hinder som kommer i min väg men denna gången kraschade jag tillslut. Att inse att man faktiskt inte är en robot utan människa. Varför är det så att vissa människor skall bära en tyngre ryggsäck än andra? Är man som människa speciellt utvald i dessa lägen? Och vem bestämmer över alla öden? Vem bestämde att Engla inte skulle få känna mamma o pappas doft, krama sina mor o farföräldrar, leka med kusiner o bli bortskämd av sina mostrar? Vem bär detta ansvaret, det skulle jag gärna vilja veta! Ingen kan förstå vad vi och vår familj går igenom....hoppas ingen behöver förstå det heller!

Var det Engla som ville säga något?

Har haft en dag av massor av känslor. Känt mig lite ensam men ändå inte. Sambon är på fotboll o jag har tagit tag i en del grejor såsåm klippt häcken o storstädat huset. Har känt att tårarna inte varit långt borta idag. Är så ibland att det bara kommer för en liksom. Tog bilen i eftermiddags upp till Englas grav. Solen strålade o det nästan luktade vår i luften. När jag gick där på grusgången kom det en fjäril flygande. Den följde mig ända fram till Englas grav. Där satte den sig på hennes sten. Jag satte mig på huk för att tända ett ljus vid graven då flyttade fjärilen sig till en utav blommorna som fanns vid graven. Den var med hela tiden. Jag började gråta. Var det Engla som var fjärilen? Den flög omkring mig o när jag lämnade gravplatsen lämnade den mig med. Tårarna rann nerför mina kinder....var det hon som ville säga något? Känslan att sitta där i vårsolen o titta in den lilla fjärilen berörde mig väldigt mkt. *snyft*

Vår dotter Engla. Varför?

Man blir påmind hela tiden.....

Hur skall man orka o hur mkt skall man orka e min fråga?!Har varit i stan idag tillsammans med min syster o 2 kompisar. Den ena fick en dotter den 23 februari. Unnar henne verkligen detta på alla sätt men det gör fruktansvärt ont när vänner till henne kommer fram o sticker ner huvudet i vagnen o ler o skrattar o grattar o oooar. Jag vill ju oxå.....det skulle ju bli så.....varför blev det såhär egentligen? Ville ju oxå att alla skulle titta ner i vår vagn o skratta o gratta o oooa lite. Tårarna e inte långt borta dessa stunder, man pressar bort tårarna för att inte verka fånig på något vis. Vart jag än vänder mig finns där en barnvagn, mammor som e på stan o fikar o bebisskrik till höger o vänster. Ibland känner jag att jag liksom flyter bort från omvärlden när andra pratar...lever mig in i drömmen om att stolt få gå på stan o visa upp vårt nyfödda barn......men helt plötsligt vaknar jag igen o står där ensam utan barnvagn o bebis....det gör så fruktansvärt ont.

Varför?