Det blev för mkt.....

Kom för mig idag söndag då jag är på lite bättre humör, eller hur ska jag förklara det, jag mår lite bätte känslomässigt idag. Jag totalt kraschade igår mentalt. Veckan som gått har bevisat att jag inte är återställd mentalt. Är ju den typ av person som kanske pressar mig själv lite väl mkt ibland. Jag vill så väl men denna gången sa kroppen ifrån. Att förlora ett barn är av det värsta man kan genomgå. Denna förtvivlan som ständigt påminner en o vart man än går finner man hinder som man skall klättra över. Klättar ganska ofta över de hinder som kommer i min väg men denna gången kraschade jag tillslut. Att inse att man faktiskt inte är en robot utan människa. Varför är det så att vissa människor skall bära en tyngre ryggsäck än andra? Är man som människa speciellt utvald i dessa lägen? Och vem bestämmer över alla öden? Vem bestämde att Engla inte skulle få känna mamma o pappas doft, krama sina mor o farföräldrar, leka med kusiner o bli bortskämd av sina mostrar? Vem bär detta ansvaret, det skulle jag gärna vilja veta! Ingen kan förstå vad vi och vår familj går igenom....hoppas ingen behöver förstå det heller!