Till mamma från Engla

Lilla Mamma, I änglarnas stad är allt så vackert, De vackraste färger, blommor och porlande vatten. Det Finns vackra vita hus, Och skogar med de vackraste träd. Mamma, Bergen är blå, Och överallt Finns det stenar I vitaste marmor. På de grönaste ängar,växer otroliga blommor I de vackraste färger. Mamma, jag vill att du ska veta, Att jag trivs väldigt bra här. Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här, Det är att hjälpa människorna på jorden. Men dig hjälper jag först, för du är min lilla mamma. Jag försöker se till så du har det bra, för jag vet hur mycket du saknar mig. Jag försöker lindra din smärta, Men jag vet att jag inte kan det. Det gör Ont att mista någon man älskar, Jag vet det min lilla mamma. Lilla Mamma, en sak vill jag du ska veta, Det är att jag är närmare dig än du tror. Jag pussar dig ofta på kinden, Och smeker din arm. Jag torkar bort dina tårar, Och ger dig styrka att klara av din dag. Du har öppnat ditt hjärta, Och du vet att jag Finns där inne. Som ett ljus, en solstråle och en stjärna, Kommer jag alltid att finnas I ditt hjärta. Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig, så länge du lever. Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak, Lev ditt liv mamma. Lev ditt liv för dig, Och lev ditt liv för mig.Var inte rädd mamma för att leva, Det är det livet är till för.De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening, Slut dina ögon I stillheten, och känn att jag är hos dig. Jag kommer alltid att vara hos dig, Det är min uppgift. Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen, Jag ser din lycka, ditt vackra skratt, när jag sluter dig I min famn. Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka, Hit till änglarnas stad. På återseende mamma / Engla

Graven

Har varit vid Englas grav idag tillsammans med hennes gammelmorfar. Allt e så tragiskt. Det var ju inte såhär vi skulle ha det. Såg på min morfar o Englas gammelmorfar att det gjorde ont. Just som vi stod där började kyrkklockorna ringa, tårarna rann nerför mina kinder....Graven är så fin o vi e glada över att ha denna plats att gå till. Ibland gråter jag o ibland skrattar jag, ibland till o med pratar jag med min dotter o ber henne om hjälp när tiden är som svårast.

Vi älskar dig Engla o du finns ständigt i våra tankar/ Mamma

Mitt kusinbarn döps idag

Nästan hela släkten sitter i Tjärby kyrka för att döpa lille Benjamin just nu. Tankarna forsar genom hela skallen på mig. Är inte närvarande eftersom jag inte mår bra o vet inte hur jag eller vi hade klarat dopceremonin. Har en "downperiod" just nu o känner att gråten e nära i stort sätt hela tiden. Jag vet att alla hade frågat en massa o det är så fruktansnärt jobbigt att svara på frågor hela tiden o man blir hemskt ledsen. Samtidigt är det Benjamins dag o det är han som skall å all uppmärksamhet! Det är just idag jag de frågorna som man inte får svar på som dyker upp igen, Varför? Varför får inte vi döpa i kyrka o vara lyckliga. Istället ha en namnceremoni på bårhuset, varför? Orkar snart inte mer, huvudet bultar av alla frågor. Man är så ledsen!

Grattis Benjamin på din dopdag!

Älskar dig Engla/ Mamma

Healing

Efter många tjat beslöt jag mig för igår att ta mig till min faster o för att få lite healing. Faster Mona som hon heter började med att förklara för mig vad healing innebar o vad det hade för effekter på kroppen. Jag brast ut i gråt o min kära omtänksamme faster kramade mig hårt. ENERGI!!! Ja det vill jag ha! Jag fick lägga mig på en brits som hon köpt in. Hon lade en kudde under knäna o stoppade om mig med ett mysigt täcke. Hon satte på lite avslappnande musik o tände några stearinljus. Bad min blunda o släppa tankarna fria. Hon startade med att känna över min kropp, varför vet jag inte, men säkert enerifält osv?! Hon lade sina händer över ögonen o höll dem kvar där ganska länge. Så höll hon på i en timme unjefär att flytta runt händerna på min kropp. På vissa ställen kändes det som om jag drogs ner till marken o vissa ställen kändes jag helt sne i kroppen. Hon kunde känna av stress i min kropp o att det drog som virvelvindar i hennes händer på en del ställen. Även känna en kall känsla på knä o fötter. Men vad det kalla stod för det kunde hon inte säga. Hon avslutade healingen med att samla ihop all energi vid korsryggen där kroppen skulle hämta den energi jag behöver. Tillslut sa hon: Ikväll el imorrn kommer du troligtvis att kissa mkt el tömma tarmen akut för att få bort det som inte behövdes i kroppen. Ja Ja tänkte jag, men på kvällkvisten blev det urakut till toa. Det var då jag fattade att det kanske inte var så mkt hockus pockus i det som jag trodde. Tack för all energi Mona.

Dagarna pendlar....

Som sagt dagarna pendlar mellan total förtvivlan till ett litet leende på läpparna. Funderar mkt på framtiden med syskon till Engla osv. Vågar jag? Tänk om? Tankarna pendlar som humöret och dagarna. Visst vågar jag ta steget att bli gravid men tanken på att redan ha förlorat ett barn skrämmer en och över att något skall gå fel igen. Man får inte tänka så, så därför skriver jag av mig det här nu så det inte upprepas. Det får ta den tid det vill, för ett syskon till Engla kommer så småningom och då kommer lyckan att vara total!

Älskar dig Engla / Mamma

Dimmiga månader....

Dagarna springer iväg o jag tycks ha stannat i februari känns det som. Känslorna pendlar mellan sorg o glädje o jag tycks alltid bli påmind av det hemska som hände oss. Fortfarande kan jag vakna om natten o undra- Vad är det som hänt oss? Plötsligt inser jag o efter ett par minuter somnar jag om igen. Dessa månader som stormat förbi blir plötsligt dimmiga o jag stannar upp o tänker tillbaka. Tankarna går till graviditeten som jag så mkt gladdes åt. Ibland gråter jag o ibland ler jag. Fallet Engla har berört mig väldigt mkt. När jag såg på tv att hon var mördad brast det o tårarna rann nerför mina kinder. Hur kan en människa vara så elak? Stackars nära o kära. Bara namnet har gjort mig ledsen. Tankarna har självklart gått till vår Engla!!!!! Varje gång jag går till graven undrar jag om hon ser mig?! Varje gång jag lämnar graven gråter jag. Varför? Önskar så att jag fortfarande kunde vakna ur mardrömmen o istället gråta av lycka när jag tittar på mitt nyfödda barn!
Älskar dig Engla/ Mamma

Engla du finns alltid i våra tankar....

Har nu gått strax över 3 månader sedan Engla vår underbara flicka försvann från oss. Det sägs att tiden läker alla sår.....men kommer detta såret verkligen att läkas? Det blödande såret kommer troligtvis att sluta blöda o ärret därefter kommer att läkas fint om vi nu får sörja ifred. Försäkringskassan är efter mig, jobbet jagar mig o vissa som inte fattar vad sorg innebär pressar mig. Ingen kan förstå hur det känns när man förlorar ett barn. Måste man bli förbannad o snäsa åt folk för att de ska fatta. LÅT MIG VARA! Låt mig i lugn o ro få ta hand om mig själv o min lilla familj. Få den tid jag behöver. Jag kommer när jag är redo! Ska det vara så svårt att förstå. Vi som hade kämpat så. Varför skulle just vi drabbas av detta lidande? Hade vi inte lidit nog?Tänker på dig Engla varje dag. När jag nu tänker tillbaka på de 3 månaderna som gått blir jag rädd. Har jag verkligen varit med om detta? Att ta steget utanför den läskiga bubbla man befinner sig i är svårt o skrämmande. Att se det från annan vinkel, gud vad läskigt. Varje dag går jag igenom varenda situation när allt hände såsom tiden innan förlossning, förlossningen, kistläggningen, rektioner från nära o kära, begravning You name it, allt!! Mår inte speciellt bra emellanåt men jag tror att bearbetningen har just startat så därför LÅT MIG VARA!Vi älskar dig Engla för alltid/ Mamma & Pappa

Det blev för mkt.....

Kom för mig idag söndag då jag är på lite bättre humör, eller hur ska jag förklara det, jag mår lite bätte känslomässigt idag. Jag totalt kraschade igår mentalt. Veckan som gått har bevisat att jag inte är återställd mentalt. Är ju den typ av person som kanske pressar mig själv lite väl mkt ibland. Jag vill så väl men denna gången sa kroppen ifrån. Att förlora ett barn är av det värsta man kan genomgå. Denna förtvivlan som ständigt påminner en o vart man än går finner man hinder som man skall klättra över. Klättar ganska ofta över de hinder som kommer i min väg men denna gången kraschade jag tillslut. Att inse att man faktiskt inte är en robot utan människa. Varför är det så att vissa människor skall bära en tyngre ryggsäck än andra? Är man som människa speciellt utvald i dessa lägen? Och vem bestämmer över alla öden? Vem bestämde att Engla inte skulle få känna mamma o pappas doft, krama sina mor o farföräldrar, leka med kusiner o bli bortskämd av sina mostrar? Vem bär detta ansvaret, det skulle jag gärna vilja veta! Ingen kan förstå vad vi och vår familj går igenom....hoppas ingen behöver förstå det heller!

Var det Engla som ville säga något?

Har haft en dag av massor av känslor. Känt mig lite ensam men ändå inte. Sambon är på fotboll o jag har tagit tag i en del grejor såsåm klippt häcken o storstädat huset. Har känt att tårarna inte varit långt borta idag. Är så ibland att det bara kommer för en liksom. Tog bilen i eftermiddags upp till Englas grav. Solen strålade o det nästan luktade vår i luften. När jag gick där på grusgången kom det en fjäril flygande. Den följde mig ända fram till Englas grav. Där satte den sig på hennes sten. Jag satte mig på huk för att tända ett ljus vid graven då flyttade fjärilen sig till en utav blommorna som fanns vid graven. Den var med hela tiden. Jag började gråta. Var det Engla som var fjärilen? Den flög omkring mig o när jag lämnade gravplatsen lämnade den mig med. Tårarna rann nerför mina kinder....var det hon som ville säga något? Känslan att sitta där i vårsolen o titta in den lilla fjärilen berörde mig väldigt mkt. *snyft*

Vår dotter Engla. Varför?

Man blir påmind hela tiden.....

Hur skall man orka o hur mkt skall man orka e min fråga?!Har varit i stan idag tillsammans med min syster o 2 kompisar. Den ena fick en dotter den 23 februari. Unnar henne verkligen detta på alla sätt men det gör fruktansvärt ont när vänner till henne kommer fram o sticker ner huvudet i vagnen o ler o skrattar o grattar o oooar. Jag vill ju oxå.....det skulle ju bli så.....varför blev det såhär egentligen? Ville ju oxå att alla skulle titta ner i vår vagn o skratta o gratta o oooa lite. Tårarna e inte långt borta dessa stunder, man pressar bort tårarna för att inte verka fånig på något vis. Vart jag än vänder mig finns där en barnvagn, mammor som e på stan o fikar o bebisskrik till höger o vänster. Ibland känner jag att jag liksom flyter bort från omvärlden när andra pratar...lever mig in i drömmen om att stolt få gå på stan o visa upp vårt nyfödda barn......men helt plötsligt vaknar jag igen o står där ensam utan barnvagn o bebis....det gör så fruktansvärt ont.

Varför?