Ser ljusare ut....

Vilket härligt väder det börjar bli, snart dags för beach 2008 o HJÄLP alltså! Dagarna går sakta framåt o snart är det dags för att ta tag i jobbiten. Startar med nya jobbet 9 juni på halvtid fram till semestern. Skönt att slippa patientkontakten, kan bara tänka på mig själv. Känns ok faktiskt. Känner mig lite mer lättad nu, trots att man blir påmind blir inte slaget så fruktansvärt hårt som tidigare. Måste vara ett tecken på att man gått ett steg vidare. Saknar dig Engla. Snart hade du varit 5 månader lilla gumman. Aj vad ont det gör ibland.....

Låt tanken flyga.....

uk.youtube.com/watch?v=JqfGqOx2iDQ

Min bästa väns son föddes med down syndrom

Det är så tragiskt o ledsamt. Varför händer allt under 2008?Min bästa vän fick barn i onsdags o jag fick reda på i fredags att lille killen hade down syndrom. Pratade med henne igår o hela familjen var i chock. Hon grät, jag grät alla grät. Varför? Där kom frågan igen.....Varför? Det föds tydligen 120 barn i Sverige / år och så drabbar det min bästa vän. Hade vi inte nog med problem o ledsamheter innan. Räckte det inte med att vi förlorade Engla? Varför? Varför? Jag blir så arg!Jag e så fruktansvärt ledsen för deras skull. Kunde detta inte ha synts på UL? Hon är endast 34 år gammal så fvp är ju inte aktuellt. Nupp då?Gråter så när jag tänker på deras stora sorg. När chocken lagt sig hoppas jag att de kan ta det till sig o älska honom så som han är. Positivt är att han får världens bästa föräldrar Kramar om jättehårt!!!!!! /Jennie m familj

Vad det svänger...

Igår hade jag en rent ut sagt en "helvetes dag" o idag har det vänt. En av mina bästa vänner fick en pojk inatt o för första gången på länge kan jag glädjas utan att bli ledsen eller arg.
Det är som en berg o dalbana....inte konstigt humöret svajar. Närmar oss sommaren med stormsteg o kan inte fatta att det var snart 5 månader sedan lilla Engla togs ifrån oss. Ska snart tillbaka till jobbet med i juni, har blivit erbjuden ett projekt VAS istället för att gå tillbaka till mitt stressiga jobb. Får bara ta det eftersom inga instanser är på min sida längre. Blir nog bra tillslut. Vila gott Engla gumman min...vi skanar dig allihop.

Orättvisan tar över.....

Livet e rätt bra orättvist! Här kämpar man i som ett svin i flera år o när man väl blir gravid o lycklig o livet tycks ha fått en vändning då faller man pladask. Förlusten efter Engla har sårat mig oerhört mkt o mina känslor för andras barn har blivit starkare. Att människor i min omgivning verkar ha det så lätt jämt (inte alla) men många.....lite sex sen är det bara så....Idag hade jag just bestämt för att ta ett annat jobb på sjukhuset o försöka komma tillbaka till vardagen o jag kände mig glad för en stund då ytterligare en BOMB faller över mig. Hur kan det vara möjligt att när jag äntligen står på benen igen då huggs de av igen....det gör så ont att laga om o om igen o igen o igen. Krafterna börjar ta slut, jag ger snart upp.......Jag ligger i träsket o har jävligt svårt att ta mig upp......Önskar ibland att jag bara skulle få gömma mig o låtsas att jag inte fanns, då hade jag sluppit lida /Jennie

Fortsatt sjukskriven mot instansernas vilja

Har denna vecka haft möte med både försäkringkassan o min nya läkare. Försäkrningskassan vill ju ha en plan för återgående till arbete o det hade vi, jag o kuratorn knåpat ihop men det var tvärstopp! Nä tyckte hon vi måste ha ett läkarutlåtande med. Ok tänkte jag det skall väl jag kunna fixa, hade ju tid till doktorn dagen efter. Varför får en människa inte sörja klart? Måste alla dras över en kant? Gick därifrån sur.Igår skulle jag träffa min nya doktor o jag tänkte att det löser sig säkert. Trodde jag. Hon var helt pantad! Tänkte att jag klarade detta själv med det var inte så lätt eftersom BVC fanns där oxå o en massa gulliga barn tittade på min o sprang runt mina ben hela tiden. Hade gråten i halsen redan när jag blev kallad. Tårarna började rinna o doktorn frågar: Har det hänt något? Jag trodde jag skulle dö, visst har du fått ett brev från sjukhuset kraxade jag fram mellan tårarna. Hon gick iväg för att kolla o så sa hon: Ja just ,de ja med en lätt suck. Hon var inte ett dugg förberedd på att lilla jag skulle komma idag. Jag var helt förstörd, grät hela tiden. Skulle haft med mig någon.Hon tyckte inte jag skulle vara sjukskriven längre utan man brukade bara vara sjukskriven i ett halvår när något sånt här händer. Vad fan sörjer man inte olika eller? Hon nästan hotade mig med att snart söka nytt jobb om jag inte klarade av mitt akutjobb o det e ju inte så kul sa hon. Hon frågade om jag hade någon annan i familjen som hade någon typ av depression? Nej svarade jag. Då svarade hon: Då har du ju ingen ärftlighet på att bli depprimerad heller. Hon var inte klok, vad hade det med saken att göra. Jag e ledsen o mår inte bra sa jag flera ggr men fick bara kalla handen.Hon sjukskrev mig endast en månad till o ville ha ett möte med försäkringskassan i slutet av maj o tills dess skulle jag ha tänkt om!!! Hur lätt är det att tänka om när man knappt klarar av att tänka lite framåt. Jag ver helt förtvivlad när jag lämnade henne o ytterligare en krasch hade kommit ifatt mig. Förstår att jag ska tillbaka till jobbet men inte nu! Efter sommaren e det tänkt, det är både jag, min kurator o även min chef som strider för detta. För om någon varit på sjukhuset över sommaren så förstår ni varför jag inte ska vara där. Finns ju inte ens personal så det räcker men tydligen spelar det ingen roll.Känns så orättvist att behöva behandlas på detta sättet, har ju inte precis valt det själv........